Ur: ”Amerikabreven” i Gränsbygden del II 

   -Har du sett min gamla fjälla något?
   -Ser att du har Johan i sällskap, han har väl glömt mig nu...
   -Vi äro mycket bekymrade över att mor ska vara ensammen på gamla dar.

Citat ur tre Amerikabrev från sekelskiftet. Skrivna i Alaska till anhöriga i Torrskog, med många frågor och funderingar om hur det var hemma i Sverige. 

I Nome i Alaska gjordes 1898 ett stort guldfynd av John Bryntesson från Ärtemark och hans kompanjoner, ”The Lucky Swedes”. Fyndigheten kom även att påverka våra trakter, eftersom många unga människor från Ärtemark och Torrskog under åren runt sekelskiftet 1900 anställdes i Bryntessons bolag. Männen arbetade med mineralbrytning och kvinnorna med hushållsarbete. De skickade hem pengar till föräldrar och släkt, och de sände biljetter till yngre syskon som i sin tur reste till Amerika.

Ur: ”Miljövänligt vardagsliv förr?” i Gränsbygden del II

Fotogenlampan

Men när elden stängdes inne i järnspisen blev det mörkt i stugan och då kom kravet på annan belysning. Fotogenlampan blev vanlig. Samtidigt som man sparade energi genom mindre vedåtgång, blev man tvungen att köpa energi - fotogen - från utlandet för att kunna se att arbeta i kvällsmörkret.
   Ett nytt levnadsmönster uppstod, när folk samlades runt bordet på kvällarna istället för runt den öppna spisen.

 Ur: ”Drunkningsolycka i Tistedalen” i Gränsbygden del I                     

Sent en måndagskväll före jul för 160 år sedan, den 14 december 1835, hade några män från Torrskog, Håbol och Nössemark tillsammans gått till Halden för att handla. Hemfärden slutade tragiskt, då en av dem förolyckades.

På en sockenstämma i Torrskog trettondedag jul berättades hela händelseförloppet för att klargöra hur olyckan gick till.

Handelsfärder vanliga

Handelsfärderna till Hall eller Byn, som Fredrikshald kallades, hade ökat stort efter det att Norge och Sverige ingått union 1814. Dalslänningarna köpte salt, sill, brännvin, tobak och kaffe. De hade även med sig egna varor som de sålde, som lärft, linfrö, kummin, smör och fläsk. På handelsturerna gick de gärna flera i sällskap, för det fanns risk för överfall, och de hade troligen vissa gårdar längs vägen där de kunde få övernatta.

  Ur: ”När dåligt väder gav missväxt och svält” Om nödåren 1867-69 i Gränsbygden del I

Barkbröd

Spannmålshjälpen var inte tillräcklig för att hålla svälten borta. Folk var tvungna att ta till nödföda som bark, agnar och lavar. Man kokade soppa på torkade tistlar, ängssyra och kvickrot.
   Barkmjöl gjordes av tallens vita innerbark. Man fällde hela tallen, tog bort den bruna grova barken och skavde av den vita barken närmast träet. Den hackades i småbitar och lades i vatten ett par dagar för att den beska smaken skulle lakas ur. Sedan torkades den i bakugnen. När den var riktigt torr, slogs den sönder med slaga och maldes till mjöl vid kvarnen.
   Barkmjölet användes till både bröd och gröt. Helst skulle man ha lite vanligt mjöl att blanda i.

Ur: ”Edith Magnusson, 103 år, minns” i Gränsbygden del I

Självförsörjande 

Vi hade tillräckligt med mat under kriget. Vi som hade jordbruk klarade oss bra. Men det kom folk från samhällena och tiggde, eller ville byta till sig mat mot ett handarbete eller något annat de hade gjort. De hade det svårt i samhällena och i städerna. Då var det bättre under det sista kriget med ransoneringen. Då fick ju alla köpa på kort.